Gravid! <3

Jag nämnde tidigare att min expojkvän nu är som död för mig, trots att jag egentligen bara vill att han ska finnas i mitt liv. Jag vill ha alla mysiga kvällar vi haft så mycket, jag vill ge honom min kärlek varje dag. Jag vill bara skrika jag älskar dig och kom tillbaka. Jag kommer aldrig kunna släppa honom till 100% han är min kärlek och så kommer det förbli.

Men varför är det egentligen så svårt att släppa någon som är försvunnen? är det för att dom inte är bokstavligen försvunnen och man hoppas alltid på det där kansket, man hoppas helt enkelt?
För om en person dör, blir det sorg och man vet att personen ALDRIG kan komma tillbaka, varför blir det enklare då? Eller blir det de?

Då en person finns men inte finns hos en, kan man hoppas på att den kommer tillbaka. Men om någon dör. Kan man inte längre hoppas på att personen kommer tillbaka. Allt man har kvar då är minnen och drömmar. Det är så det känns för mig. Han känns så långt borta och jag bara drömmer om att han ska komma tillbaka och acceptera mig och hans framtida barn, det är och förblir min dröm.

Men för att jag ska kunna gå vidare med mitt liv, måste jag släppa honom! Men hur gör jag det?
Hur släpper jag en person som jag av hela mitt hjärta bara älskar, rakt igenom! Hur ska jag kunna rätta till alla fel som gjorts mellan oss?

Jag vet att det bara är att inse, att vissa saker är inte meningen och vissa saker kommer inte tillbaka. Jag bara önskar jag hade en tidsmaskin. Min jul skulle inte vara utan dig, jag brukar aldrig gråta. men det känns som att gråter är det ända jag gör!

Men jag håller mig stark för mitt framtida barns skull!

//LilyJo

Men nej. Det är någonting jag inte kommer att göra, inte än i alla fall. Folk vet vem jag är, men folk vet INTE min story. Jag fick för ett tag sedan reda på att jag var Gravid, så jag gick och kollade som alla andra och visste inte vad jag skulle göra (kan tillägga att jag är ganska ung, under 20) fick veta att jag var Gravid med tvillingar och under den här tiden hade jag pojkvän, men idag är han död för mig. Jag blev stressad och visste inte vad jag skulle göra, det slutade i missfall.. trodde vi.
Det visade sig att ena barnet överlvet och var fullt frisk, hur kommer det sig? Jag har ingen aning. Men tydligen så händer mirakel.

Fast är det ett mirakel?
Jag visste inte vad jag ville, allt jag visste var att jag inte tänkte göra abort för allt i världen. Jag berättade för han som är pappa till barnet som finns kvar och han gjorde det ganska klart för mig att han inte vill ha någonting med det att göra.
Hur ska jag kunna kalla det ett mirakel då det är så oönskat från ena hållet?
Det här "misstaget" som han kallar det är någonting vi är två om oavsett vad som händer.
Jag upptäckte graviditeten ganska sent och abort har aldrig varit ett altenativ.

Har ni tänkt på en sak. Att lögner alltid kommer fram, hur försiktig man än är? så är inte alltid personen man haft en lögn med lika försiktig.. Jag har lovat mig själv att från och med nu aldrig vara oärlig, för det sårar bara tio gånger mer. Jag vet iaf att jag besparar någon den smärta en lögn ger. Och jag önskar också att alla människor kunde tänka så.
Jag har blivit sårad så otroligt mycket, men jag har inte tänkt låta det förstöra mitt liv.
Jag kommer från och med nu att starta ett nytt kapitel och vara glad över det lilla mirakel som växer sig större och starkare inom mig varje dag.

jag kommer vara 100% ärlig om hur jag känner.
Vissa dagar känner jag mig livrädd och undrar vad fan jag gett mig in på, men vilken blivanade mamma har inte kännt så någon gång?
Är jag onormal som känner mig livrädd?
tänk om jag inte klarar av det?

/LilyJo.